Det bor redan 10 000 invånare på Busholmen
Foto:
Harald Olausen
Bygget av Busholmen började på allvar först 2009 efter att Madonna avslutade sin konsert för 85 000 åskådare i augusti. Konserten som ordnades på Busholmen var det största popmusikevenemanget i Norden någonsin.
Sedan det har mycket hänt på Busholmen. I år överskred invånarantalet på Busholmens "nya sida" 10 000 invånare. Under de följande tio åren kommer invånarantalet ännu att fördubblas, eftersom Busholmen år 2030 uppskattas ha totalt cirka 20 000 invånare. Busholmen är alltså redan nu lika stor som Grankulla stad, men när området blir färdigt kommer det att vara större än till exempel Fredrikshamn eller Nådendal.
Under 2010-talet byggdes totalt 5 000 bostäder på området. Dessutom inleddes bygget av 260 bostäder på Busholmen år 2020. Målet är att också under de närmaste åren inleda bygget av 800 bostäder varje år. Uppskattningsvis har cirka hälften av bostadsbyggnaderna färdigställts, och bygget pågår på 15 tomter.
https://www.hel.fi/uutiset/sv/kaupunginkanslia/det-bor-redan-10000-invanare-pa-busholmen
Vad vill Harald Olausen säga med sina svartvita (City Book Serie) fotoböcker, vilket han redan har gjort de senaste fem åren i 15 exemplar? Busholmen är ett exempel på ett distrikt där historien inte är huvuddelen utan framtiden. Snarare än en rent historisk undersökning, uppskattar Olausen litteraturens och framförallt modernisternas sätt att presentera det förflutna. Till exempel James Joyce, Henrik Ibsen eller Thomas Mann lyckades enligt honom med sina skönlitterära verk fånga något mycket väsentligt från förflutna tidevarv. Historieforskningen producerade å andra sidan en konstgjord ordning i en i sig absurd värld. Enligt Olausen var en moral uppbyggd på människans minne blott en lögn, i vilken historien fjättrade instinkter, förhindrade handling, och gjorde människor till enbart skuggor. Historien i praktiken begränsade politiskt handlande genom att få människor att tro att världen redan är färdig. Det verkade finnas ett obestridligt kontinuum mellan det förflutna och nutiden, som berättigade och till och med förpliktigade beslut som rörde framtiden. Trots att Olausen inte nämnde ordet nostalgi, kom det ändå fram ett sorts fastklamrande i det förflutna liksom ett levande i det förflutna. Utgångspunkten skulle vara okontinuerlighet och kaos; nutiden påminde inte om tidigare situationer - dessa är i själva verket delvis samma teman, som också Michel Foucault grep tag i sin bok Vetandets arkeologi (1969). Queer-författaren och gonzojournalisten Harald Olausen med rötternä både i Danmark och Norge har redan skapat den mest unika stadsserien med skuggor i sin City Book-svartvita fotobokserie, som kan ses i sin helhet i Richardsgatans-bibliotekets konstsamlingar i Helsingfors. Det finns något med det i böckerna, sa en som gillade dem. Det är sant. Olausens svartvita fotoböcker är förtjusande och förvånande, för det finns inget extra i dem - ofta inte ens människor.
