Spermahoran

Harald Olausen

Jag tror att SPERMAHORAN skulle ha gjort mig och också Michel De Montaigne lyckliga, eftersom han som den första i sina essäer klagade på samhällets skendygdighet när han öppet för nästan femhundra år sen funderade på vilken ondska en sexuell akt, som var naturlig, nödvändig och berättigad, hade gjort mänskligheten, så man inte vågade tala om den utan skam, alltid uteslutande frågan från allvarlig och sedlig diskussion: "Vi vågar uttala orden döda, råna, bedra, men detta vågar vi inte uttala högre än som en väsning mellan tänderna. Betyder det att ju mindre vi inandas det som ord, desto mer har vi rätt att gotta sig åt det i tanken?"

SPERMAHORAN är en på olika sätt väldigt viktig film, och ett etiskt ställningstagande för individens fri- och rättigheter när den mellan raderna ställer åskådaren en personlig fråga att ta ställning till: är våra personliga dygder längre ett radikalt hot mot den allmänna etiken (redan Immanuel Kant avslöjade realiteterna som teoretiska obevisligheter eller ting som inte kunde bevisas, men samtidigt som praktiska önskningar, värderingar, nödvändigheter, till och med som fakta och säkerheter)?

Anna Linders filmatiska queeridealism är profetiskt freskoaktig, precis som taget direkt ur Derek Jarmans filmer, och som bild lika betagande och rörande som altarmålningen av den lidande Jesus i Caravaggios "De sju barmhärtighetsgärningarna"; i hans lyckliga queergestalter finns en glimt av de vemodiga sångernas uppstigande skönhet som sjungs i den israeliska Mary Lou-bögmusikalen, men personernas känslosvall i Linders bilder och sättet på vilka hon slungar ut dem till livets grundfrågor, det är äkta nutida svensk queermystik när den är som bäst!

Kanske SPERMAHORAN därför gjorde ett så stort intryck på mig, som på gott och på ont sett allt man kan se både i hetero- och homofilmer, när jag märkte att SPERMAHORAN gick tillbaka till den rena queerkonstens grundkällor utan något politiskt korrekt övervaknings-, utbildnings- och kulturmaskineri för att kring filmen göra en noggrann produkt av ordet Queer för muséer och daghem att pedagogiskt handskas med, snyggt inpaketerat. Som när filmen i begynnelsen var bokstavligen "rörande bilder", utan alltför tydlig intrig, och ett "ljugande huvud" med Georgias ord i Platons dialoger, där han frågade: " Finns det något större än det ord, som övertygar domarna i rätten, beslutsfattare i parlamentet, folket på folkmöten eller människor på vilket som helst politiskt evenemang?"

SPERMAHORAN kanske utgör något nytt, en glödande gnista inom den svenska, kommersialiserade och aningen stela bögkulturen, som i smyg håller på att bli medelålders i sin strävan mot en sorts rumsren den goda viljans televisionsserie, som sannolikt slutar vid den epok i svensk böghistoria, då homoålderdomshemmets invånare åker till Mars på rekreationsresa, i samma anda som televisionsdokumentären om Västerviks ålderdomshem, där bögåldringarnas motto skulle vara ord tagna ur Quentin Crisps The Naked Civil Servant: "To survive at all was an adventure: to reach old age was a miracle. In one respect it was a blessing. In an expanding universe, time is on the side of the outcast."

Men varför har det gått så här? En god förklaring erbjuder en kort lektion i svensk filmhistoria och bara en fråga om den: hur är det möjligt att i ett land, som fött Viktor Sjöström och Bergmans Det sjunde inseglet och Smultronstället, hur är det möjligt att filmen släntrar långt efter den internationella spetsen, koncentrerande sig på att med billiga historier och medelmåttiga produktioner roa en medelklass som odlar en intellektuellt och estetiskt anspråkslös smak? Däremot distribuerar Sveriges television stolt över världen Ruben Östlunds tämligen torftiga och chauvinistiska televisionsfilm, Ofrivilliga, som är en skildring av svensk böghet, vilket kanske också speglar sanningen i nån supande ishockeykrets under nattens småtimmar.

I filmen visades en tavla med två streck åt en testperson. Det ena strecket kort, det andra långt. Testpersonen ombads säga vilket streck var längre. Testpersonen pekade på det längre strecket, men då hände det som också händer i det vanliga livet. Sanningen förvrängdes med hjälp av manipulation och grupptryck åt precis det hållet som situationens härskare ville. Med publiken hade man kommit överens om att den stenhårt påstår att det kortare strecket är längre än det längre strecket, så att testpersonen skulle braka samman under grupptrycket och själv tro på gruppens påstående, eller att testpersonen skulle ge efter för att han inte vågade vara av annan åsikt inför den starka gruppen. Och sålunda själv sakta börja tro på en lögn som påståddes med tillräcklig kraft.

I filmen visades också en sporadisk sexscen mellan två män. Scenen var på många sätt förbryllande. Inte på grund av vad där behandlades, utan på grund av de olika sätt på vilka man kan se och uppleva. Jag satt då ensam hemma i Helsingfors och tittade spänt på filmen, som direkt från början var enformig och tråkig. En kvinnlig journalist som skrev presentationstexten om filmen i en stor dagstidning ansåg att den handlar om en supande grupp män som börjar böga sig och att en av dem i praktiken våldtas. Enligt min åsikt handlade filmen dock om nånting helt annat.

Då insåg jag plötsligt, att man på denna samvarotillställning som tryggt skulle förstärka gruppidentiteten tyvärr inte hade vågat ta varken konstnärliga eller intellektuella risker, med resultatet att ingen av filmerna som visades under festivalen skulle ha kunnat beskrivas som en konstnärlig njutning, som skulle ha borrat sig fast i bakhuvudet som slående bilder att länge begrunda, såsom ett gott och uppväckande konstverk alltid borde göra; öppna nya spår till sitt eget jags djupaste funderingar, som SPERMAHORAN gjorde dagen innan på queerkulturseminariet.

Queerfilmer får oss nämligen att på bästa sätt förstå att mänsklig kunskap alltid är felbar och osäker, och att den inte kan grunda sig på något beständigt. Redan Descartes ansåg att kunskapen är en substans, som var avskild från kroppen. "Kroppen var som en ovetande maskin, som också fanns i alla djur." Enligt Camus tillägnar vi oss vanan att leva, innan vi vant oss vid att tänka, eftersom kroppen förtöjer oss till den värld vi blivit utslungade i. Avsikten med transfilmfestivalens visade filmer var dock god, och bakom filmerna kunde man se Aristoteles syn på individen som en av naturen politisk varelse, för vilken moralen var ett av livets villkor och dess viktigaste värden.

Denna insikt förmedlade också filmerna som enhetlig linje, precis liksom den franska filosofen Badious påstående att det då handlar om trohet till sanningen och till den varats diagonala händelse "då sanningen endast kan nås då världen och historian mothårs möts."Gemensamt för filmer och Badiou var att sanningen, som Badiou skrev om och som transfilmerna på festivalen behandlade, alltid väsentligen ifrågasatte de rådande uppfattningarna och konsensusen.

Här såg man ändå nivåskillnaden mellan Stockholms första transfilmfestivals filmer och konst-filmen SPERMAHORAN, vars bildspråk hos åskådaren framkallade en djärv och underlighet skönhet, samt söt poetik, och skillnaden var otrolig: det var som Nabokovs bevingade ord om sin översättning "Huvudet dukat på en tallrik" gentemot poeten Osip Mandelstams beskrivning av renässansen som ett system, som människan vecklade upp och befriades av tidens beroendeskap, genom det mänskliga jaget till en inre kontakt med en solfjäder av underordnade fenomen.

Däremot sken det centrala avslöjandet i Strindbergs Drömspel igenom transfilmerna, att denna värld är ett helvete, detta oövervinnerliga och listigt uppbyggda fängelse, där människan inte är förmögen att ta ett enda steg utan att förstöra den andras lycka. Och där hans medvarelser inte kan vara lyckliga utan att göra honom illa.

Jag undrade om organisatörerna fått hotelser liksom de i sina verkliga liv fick dagligen; elaka miner; jag accepterar inte dig-blickar; spott rakt i ansiktet, som en viss rollfigur berättade i den 25 minuter långa svenska kortfilmen Push Me som visades på festivalen, eller som transvärldens egen Greta Garbo (som borde ha vägen öppen till bögvärldens nya filmer och till den världskända mopphåriga Xavier Dolans strålande och djuplodande moderna "queerfilmer" - läs: med en nypa salt!), den 26-åriga svenska transfilmstjärnan Saga Becker under kvällens Paneldiskussion så träffande påpekade visavi transpersoners via dolorosa:"Varje dag i vårt liv är det frågan om liv och död!"

Stämningen i salen blev dock ledigare under den första filmens gång med välvilliga skrattutbrott då publiken empatiskt levde sig in i huvudrollsinnehavarens blunder. Publiken var yngre än någon av festivalorganisatörerna inklusive det vanliga gänget i transföreningen FPES. Biosalongen fylldes av en ny generation av svenska transaktivister, som i offentligheten smärtsamt kämpar med både sin privata och offentliga identitet, trots att de bara tagit sina första steg utanför skåpet.

Samma första steg som den svenska bögvärlden ännu för tjugo år sen tog, när Tiina Rosenberg med sin queerfeminism och Jonas Gardell i sin komiker/författarkändisroll började jämna ut den svårtillgängliga vägen av förståelsen för det annorlunda, genom medelsvenssons frukostbord där emellan Kalles kaviar och morgontidningen precis innan det var dags att gå till jobbet eller skolan, när de i mötet med sig själva undrade enligt Henri Poincarés antydan: "Vi vet att sanningen alltid är grym, och vi undrar om självbedrägeri ändå skulle vara mer tröstande!"