Just här gömmer sig ordets, diktens och Tranströmers hemliga ödespunkt

25.01.2021

Text:

Harald Olausen

Tomas Tranströmer drabbades år 1990 av en hjärnblödning, samma år som jag studerade i Manchester, och gjorde radioprogram för Finlands Rundradio om det dimmiga öriket; om Poll Tax-strejkerna, om Nordirlands bilbomber, om stora uppsvällda sopberg samt om det kända fängelseupproret i Manchester (under tre månaders tid fick jag med privilegiet av ett internationellt presskort följa med ett underligt skådespel, där ett tiotal stora amerikanska televisionsföretag i ett skimmer av hemlighetsfull inspiration direktsände om vad som egentligen pågick inuti). Detta är förbindelsen mellan Tranströmer och hans erfarenheter av ungdomsfängelset.

Annars hade jag vid den tiden på gång en stark period av de engelska poeterna William Blake och Dylan Thomas. Efter att jag klarat av dem med hedern i behåll dök jag ner i Nobelpristagaren Seamus Heaneys mystiska, irländska träskdikter, utan att någonsin glömma Joseph Brodsky, med vilken Tranströmer brevväxlade, Joseph Brodsky som ständigt spökade bakom mitt öra och viskade för mig vad egentlig exil var, vad en exil från sig själv till sitt eget sinnes fängelse i verkligheten betydde; att vara sin egen fånge i en självvävd värld av inbillade meningar, i en mardröm vid namn ingen väg ut, där den enda möjligheten att bryta den tvingande labyrintens förbannelse var en tranströmersk förmåga att skarpt kunna se genom ordens flimrande i luften och vinden och fritt andas ut stavelser som alla skar genom himlen.

Exempelvis i hans dikt om Edvard Grieg tillrar ett märkvärdigt ljus rakt från trollen när kompositören frambesvärjde smärtan sprungen ur den hemlighetsfulla dansen, där är det lätt att sälla sig till Tranströmers ord, att ord är både ljuvliga och fruktansvärt döda. Orden utmattade honom ofta, så att han kände en förtvivlan inför ordens tristess. Men han var ihärdig och ödmjuk när han åter insåg att det skulle komma nya tider, då orden på nytt skulle sprudla av liv, likt han i sin Grieg smider sålunda:

"Och hammarslagen i berget kom kom kom in en vårnatt i vårt rum förklädda till hjärtas slag."

Efter att han begripit allt detta insåg han också att det inte lönar sig att medvetet bestämma sig för vad man ska skriva, utan låta teman i lugn och ro erövra en totalt. Därför var dikten en upptäcktsfärd in i honom själv, och därifrån bort, en urkraft, som förde honom i en skrämmande och okänd riktning - spelade ingen roll vart, för när han diktade visste han att riktningen var den rätta, även då den var fel.

Just här gömmer sig ordets, diktens och Tranströmers hemliga ödespunkt. En sådan här känslighet hade bara en mening: att leva som det var avsett - för fullt och utan att frukta vad som kom framför en. Sålunda bevisade psykologen Tranströmer empiriskt för sig själv i sina dikter att yttre erfarenheter också hade sina inre motsvarigheter; den yttre erfarenheten steg in i hans ord då den inre och den yttre smälte samman i en betydelse och verklighet blivande till som dikt, vilket också kunde kallas frihet och otvungenhet i detta liv vi erfar i en värld präglad av överväldigande dystra motstridigheter.

Detta hans sätt att drömma om och observera verkligheten, kallade han sin diktning, som föddes just på det stället där de korsade varandra - i drömmen, i medvetandet och slutligen i språket, som talade tyst, mumlande för sig själv i drömmen på det sättet vi finner i slutet av Grieg-dikten, om tidens hemlighetsfulla gråtande inför varats oändliga smärta, som gamla gråterskor framför en död människas kropp.

"Året innan jag dör ska jag sända ut fyra psalmer för att spåra upp Gud. Men det börjar här. En sång om det som är nära. Det som är nära. Slagfält inom oss där vi Dödas Ben slåss för att bli levande."

Just därför är Tomas Tranströmer en av vår tids främsta poeter, trots hans nobla litterära privilegium, trots hans förfinade inandning av vår allas gemensamma luft, då han likt andra stora poeter lyckades undvika att förstelnat klamra sin existens fast vid blott ett ändamål, blott en mening, utan förstod också att intellektet inuti honom, trots den skenbara ordningssträvan, var ett språngbräde för hans djupaste bottenströmmars uppkommande till medvetenhet, för att kunna presentera dem som samtidigt livskramande men också rabiata och mjuka som i den effektfulla dikten Galleriet.

"Jag låg över på ett motell vid E3. I mitt rum där fanns en lukt som jag känt förut bland de asiatiska samlingarna på ett museum: masker tibetanska japanska mot en ljus vägg. Men det är inte masker nu utan ansikten som tränger fram genom glömskans vita vägg för att andas, för att fråga om något. Jag ligger vaken och ser dem kämpa och försvinna och återkomma. Några lånar drag av varandra, byter ansikten långt inne i mig där glömska och minne bedriver sin kohandel. De tränger fram genom glömskans övermålning den vita väggen de försvinner och återkommer. Här finns en sorg som inte kallar sig så. Välkommen till de autiska gallerierna. Velkommen till de autiska galerna! De autiska gallren..."

Jag trodde att vi alla vill inte att människan förstatligas, utan tvärtom, att staten förmänskligas, som Pestalozzis sägen lyder, vilket kunde sägas vara humanismens formel för förhållandet mellan staten och medborgaren. Människan, som humanismen sökte skapa, kan enbart födas om hon är fri från yttre tvång, sa Georg Henrik von Wright. Enligt honom var tankens frihet i verkligheten den nödvändiga följden av sanningens självvärde. Det hade jag envetet i min egen medvetenhet för länge sedan bestämt, att jag fått nog av en motsats som kämpade för den humanistiska människobilden, alltså en mekanisk "disciplinhållande-och förnuftsbevarande" samhällelig tvångsmystifierande kraft, som disciplineringsinstitutionerna och maktens hantlangare lögnaktigt trumpeterar ut och blåser i megafoner som dagsjobb.

Och sen jag skrev min tolkning av Tomas Tranströmer dikter och frågade samtidigt var också Tomas det? En morgon när jag läste den svenska Nobelist-författaren Tomas Tranströmers åtta haikudikter skrivna 1959, vaknade jag till en värld dominerad av verklig böghet för att begrunda likt vattnet som från berg i fjärran rinner ner till små bäckar och ner till dalens stora flod, begrunda det tysta glimtandet av en manslängtan, och en arab, ottoman och österns stora zenbuddister, en bögpoet som det gällde att mata utomhus, och alla skulle betala sin skuld med en blottande diktsvit, där pojkar slumrar inuti en moder av sten, ylar u ut kåt sperma om nätterna, i livets unga svallvågor fyllt av våld och blod och upphetsande flämtningar och mysterier, svallvågor som bara skulle brytas av vällustens högsta stönande, gnyende och det gemensamma rusandet mot slutet i det stilla tröstlösa, undangömda torterande varat av evigt dunkel, där ett oändligt fängelse inuti huvudet stod som metafor för smärtsamt pressad medvetenhet om att aldrig intimt få njuta ensam med sin älskare, eller någon annan kännande och tänkande vars inre, verkliga känslor och drifter var andra undangömda, utan måste dela den skönheten med snokande vakter, och av bredvidsittande upphetsade medfångar i ungdomens sagolika flämtande heta nätter, när stunden hade stannat av i föreställningen om att suga av sin egen kärastes kuk. Och hela självexistensens förtätning var bara ett stycke bort från nåendet av perfekt gudomlighet.

Jag undrade om det hade skrivit sig själv? Var Tomas också just en typisk finslipad och skolad kulturprutt som pladdrade om sina lustars skönhet och dess fantasiunders verkan ända till sina farfarsdagar. Och medlem av societetsrunkarna som i smyg sprutade kuk åt sig själv, en art-typisk pryd skåpbög á svensk-kultur, kulturellestet, som skrev dessa åtta haikudikter med influenser av querellmystik och understreck av en gloria av snuskiga pojkars upphetsning, av impuls i lustens dunkla stunder mitt uppe i djup inre kamp, i vaket tillstånd kanske helt utan att veta om det, helt omedvetet djupt upphetsad av att ha sett dessa brottsligt snygga lymlar i vältränade fångkroppar. Och halvnaken vid sitt tvångsarbete grymtande en nyårshälsning till sin vän, psykolog och poet Åke Nord, som år 1959 fungerade som föreståndare för Hällby ungdomsfängelse i närheten av Eskilstuna, var Tomas ofta vid den tiden besökte dessa snygga brottslingspojkar för att spana in på dem.

Just här gömmer sig ordets, diktens och Tranströmers hemliga ödespunkt: att vara sin egen fånge i en självvävd värld av inbillade meningar, i en mardröm vid namn ingen väg ut. En sådan här känslighet hade bara en mening: att leva som det var avsett - för fullt och utan att frukta vad som kom framför en.