Minnen av Misha -Underjordiska och osynliga LGBTQ-folket i S.T. Petersburg

Text Harald Olausen

Jag fick av Svenska kulturfonden ett tre månader långt vistelsestipendium i S:t Petersburg för att ta reda på vad som händer i staden hos det LGBTQ-folket år 2020. Men vi alla vet vad hände? Först kom korona och sen efter Putins brutala attackt mot Ukraine. Jag hade träffat tidigare en pojke "Misha" från S:t Petersburg under det nya året 2018 på ett homodisco Hercules. Misha arbetade som engelskalärare och bodde tillsammans med en annan homosexuell pojke. 

Han var min nyckeln till den hemliga hbtq-världen i S:t Petersburg. Han var också min älskare och min största kärlek innan han tragiskt försvann. Han var tvungen att gå under jorden för att överleva. Det här är en minnesbok om Misha. Jag träffade honom sista gång en kväll på Helsingfors tågstation. Han kom sent på kvällen och var trött. Ändå fortsatte han le. Misha log särskilt varmt mot mig. Han hade skrivit en vackert avskedsdikt till mig på tåget: 

"När nattens vargstund var över och isarna smultit. Jag och du flög med svischande vingar över dammen mot flodfåran, med vinden svajande och som ett farväl till oss fick ängsbomullens vita krontofsar att flyga. Östra strandens tallar kastade ännu länge långa skuggor. En tung dimma dröjde ovanför strandvegetationen ännu länge efter att floden slutligen farit iväg med våra kroppar och lugnat sig till ett lugnt porlande. Och genast därefter dök de första svaga ringarna upp till dammens yta när fiskarna påbörjade sitt morgonätande."

Vi upptäckte snart att vi trivs i varandras sällskap. Vi älskade inte bara ord, vi var väldigt tysta, vi var de ord vi ville vara. Vi var ju båda poesipojkar, tysta och simmade på djupa vatten. Vi tittade båda på saker på långt håll och från ett långt perspektiv. Han gillade min favorit, Tomas Tranströmer, och jag gillade hans favorit, Joseph Brodky. Och eftersom de varit poesibröder, tyckt om varandra och varandras världar och dessutom varit brevvänner, blev vi också brevvänner.

Misha skrev i sitt första brevet till mig, att den morgon när han läste den svenska Nobelist-författaren Tomas Tranströmers åtta haikudikter skrivna 1959, vaknade han till en värld dominerad av verklig böghet för att begrunda likt vattnet som från berg i fjärran rinner ner till små bäckar och ner till dalens stora flod, begrunda det tysta glimtandet av en manslängtan, och en arab, ottoman och österns stora zenbuddister, en bögpoet som det gällde att mata utomhus, och alla skulle betala sin skuld med en blottande diktsvit.

Där pojkar slumrar inuti en moder av sten, ylar ut kåt sperma om nätterna, i livets unga svallvågor fyllt av våld och blod och upphetsande flämtningar och mysterier, svallvågor som bara skulle brytas av vällustens högsta stönande, gnyende och det gemensamma rusandet mot slutet i det stilla tröstlösa, undangömda torterande varat av evigt dunkel, där ett oändligt fängelse inuti huvudet stod som metafor för smärtsamt pressad medvetenhet om att aldrig intimt få njuta ensam med sin älskare.

Eller någon annan kännande och tänkande vars inre, verkliga känslor och drifter var andra undangömda, utan måste dela den skönheten med snokande vakter, och av bredvidsittande upphetsade medfångar i ungdomens sagolika flämtande heta nätter, när stunden hade stannat av i föreställningen om att suga av sin egen kärastes kuk. Och hela självexistensens förtätning var bara ett stycke bort från nåendet av perfekt gudomlighet. Jag undrade om det hade skrivit sig själv?

Tomas Tranströmer drabbades år 1990 av en hjärnblödning. Joseph Brodsky, med vilken Tranströmer brevväxlade som vi redan vet, ständigt spökade bakom mitt öra och viskade för mig vad egentlig exil var, vad en exil från sig själv till sitt eget sinnes fängelse i verkligheten betydde; att vara sin egen fånge i en självvävd värld av inbillade meningar, i en mardröm vid namn ingen väg ut.

Där den enda möjligheten att bryta den tvingande labyrintens förbannelse var en tranströmersk förmåga att skarpt kunna se genom ordens flimrande i luften och vinden och fritt andas ut stavelser som alla skar genom himlen. Exempelvis i hans dikt om Edvard Grieg tillrar ett märkvärdigt ljus rakt från trollen när kompositören frambesvärjde smärtan sprungen ur den hemlighetsfulla dansen, där är det lätt att sälla sig till Tranströmers ord, att ord är både ljuvliga och fruktansvärt döda.

Orden utmattade honom ofta, så att han kände en förtvivlan inför ordens tristess. Men han var ihärdig och ödmjuk när han åter insåg att det skulle komma nya tider, då orden på nytt skulle sprudla av liv, likt han i sin Grieg smider sålunda: "Och hammarslagen i berget kom kom kom in en vårnatt i vårt rum förklädda till hjärtats slag."

Efter att han begripit allt detta insåg han också att det inte lönar sig att medvetet bestämma sig för vad man ska skriva, utan låta teman i lugn och ro erövra en totalt. Därför var dikten en upptäcktsfärd in i honom själv, och därifrån bort, en urkraft, som förde honom i en skrämmande och okänd riktning – spelade ingen roll vart, för när han diktade visste han att riktningen var den rätta, även då den var fel. Just här gömmer sig ordets, diktens och Tranströmers hemliga ödespunkt. En sådan här känslighet hade bara en mening: att leva som det var avsett – för fullt och utan att frukta vad som kom framför en.

Sålunda bevisade psykologen Tranströmer empiriskt för sig själv i sina dikter att yttre erfarenheter också hade sina inre motsvarigheter; den yttre erfarenheten steg in i hans ord då den inre och den yttre smälte samman i en betydelse och verklighet blivande till som dikt, vilket också kunde kallas frihet och otvungenhet i detta liv vi erfar i en värld präglad av överväldigande dystra motstridigheter.

Detta hans sätt att drömma om och observera verkligheten, kallade han sin diktning, som föddes just på det stället där de korsade varandra – i drömmen, i medvetandet och slutligen i språket, som talade tyst, mumlande för sig själv i drömmen på det sättet vi finner i slutet av Grieg-dikten, om tidens hemlighetsfulla gråtande inför varats oändliga smärta, som gamla gråterskor framför en död människas kropp. "Året innan jag dör ska jag sända ut fyra psalmer för att spåra upp Gud. Men det börjar här. En sång om det som är nära. Det som är nära. Slagfält inom oss där vi Dödas Ben slåss för att bli levande."

Just därför är Tomas Tranströmer en av vår tids främsta poeter, trots hans nobla litterära privilegium, trots hans förfinade inandning av vår allas gemensamma luft, då han likt andra stora poeter lyckades undvika att förstelnat klamra sin existens fast vid blott ett ändamål, blott en mening, utan förstod också att intellektet inuti honom, trots den skenbara ordningssträvan, var ett språngbräde för hans djupaste bottenströmmars uppkommande till medvetenhet, för att kunna presentera dem som samtidigt livskramande men också rabiata och mjuka som i den effektfulla dikten Galleriet:

"Jag låg över på ett motell vid E3. I mitt rum fanns en lukt som jag känt förut bland de asiatiska samlingarna på ett museum: masker tibetanska japanska mot en ljus vägg. Men det är inte masker nu utan ansikten som tränger fram genom glömskans vita vägg för att andas, för att fråga om något. Jag ligger vaken och ser dem kämpa och försvinna och återkomma. Några lånar drag av varandra, byter ansikten långt inne i mig där glömska och minne bedriver sin kohandel. De tränger fram genom glömskans övermålning den vita väggen de försvinner och återkommer. Här finns en sorg som inte kallar sig så. Välkommen till de autiska gallerierna. Velkommen till de autiska galerna! De autiska gallren…"

I vaket tillstånd kanske helt utan att veta om det, helt omedvetet djupt upphetsad av att ha sett dessa brottsligt snygga lymlar i vältränade fångkroppar. Och halvnaken vid sitt tvångsarbete grymtande en nyårshälsning till sin vän, psykolog och poet Åke Nord, som år 1959 fungerade som föreståndare för Hällby ungdomsfängelse i närheten av Eskilstuna, var Tomas ofta vid den tiden besökte dessa snygga brottslingspojkar för att spana in på dem, skrev Misha.

Misha pratade alltid om denna punkt. Det viktigaste. Hahaa!, tänkte jag. Det var rolig. Först förstod jag inte vad han menade. Brevet var en enda stor fråga som inte gick att besvara med ord. Jag berättade detta för Misha, som svarade att det bara var en sådan fråga som inte går att besvara -hmhm…, eftersom han redan visste svaret innan frågan dök upp i hans sinne. Han var helt galen.